Den gick som en dans. Efter att sagt Hej Då till pappa strax innan 7 så somnade vi om och gick upp vid 8 igen! C vaknade precis efter att D ätit så dubbelmatning behövdes inte. Jag hann göra mig i ordning och sen låg vi och lekte lite på golvet. Helt plötsligt fick D ut toner av den högre skalan som vi inte hört förut, C var inte sen att hänga på.
Vid 10 drog vi iväg på promenad, ett stopp hos svärföräldrarna för lunch både för mig och boysen. Sen fortsatte vi vår promis och kom hem vid 2 igen. Härlig dag!!!!! S kom strax innan 4 lagom till matning av C &D.
Idag tog jag på mig stegräknaren och tänkte nu ska jag minsann få ordning på kilona. Bra grej faktiskt, jag blev taggad att gå på en gång så fort jag fäste den lilla dosan på mina byxor! Promenader är en bra start för min kropp efter graviditeten, som tog hårt på min kropp.
DAGENS: 6322 steg
Skulle kännas bra att komma upp runt 10.000 steg varje dag.
Nu är det dags för La Liga!
måndag 31 augusti 2009
söndag 30 augusti 2009
18 MAJ!
Tänkte bara sumera vår lilla förlossning, som sagt för att rensa huvudet!
Fram till v.18 var det en helt vanlig graviditet med mycket illamående och enorm trötthet. Beskedet vid ultraljudet kom som en chock(positiv), vi blev stumma i flera dagar. Eftersom läkarna trodde att det var enäggstvillingar så ville de att vi skulle göra ultraljud varannan vecka för att följa C&Ds tillväxt. I vecka 32 skulle vi åka in på ett UL som vanligt men undersöktes där pga av en blödning och blev inlagd med order att ligga still i sängen. Efter det blev jag kvar på sjukhuset förutom ett par permisar. Den här tiden var jobbig. Jag blev väldigt stor, svullen av vätska, kunde ej sova, bortdomnade händer, åkte rullstol ner till cafeterian(som tjänade mycket pengar på mig under den här tiden) för att jag fick sammandragningar för minsta lilla, spräckte 100 kilos gränsen(ja de e sant) och njöt av att veta att två små bebisar låg i min mage!
Torsdagen den 14 maj fick vi beskedet att har det inte satt igång av sig självt(jag var öppen 2cm då) skulle jag sättas igång på måndag morgon. På lördagen kände jag lite oro i kroppen, jag och S bestämde att han skulle vara kvar hos mig från och med nu. Vi fick ett eget rum och jag hade lite förvärkar på natten till söndag. På söndagen var Mamma och Pappa och hälsade på mig, när vi satt i cafet och fikade fick jag några rejäla förvärkar. Jag gick ner dit för nu ville jag att det skulle sätta igång. Dagen gick och det blev inge mer. Kvällen kom och vi visste att morgonen därpå skulle våra två små äntligen ut!
Vid 10 på kvällen börjar det komma värkar som kändes rätt bra och vi ringer på barnmorska som sätter CTG. Allt bra men värkarna kommer all oftare. Barnmorskan känner lite där nere och konstaterar att jag har öppnat mig till 3cm. Det bestäms att vi ska upp till förlossningen, så S och barnmorskan kör upp mig i min säng vid midnatt. Det blev inte mer dramatiskt än så när vi skulle till BB. Hade föreställt mig att vattnet går och vi sätter och i bilen och S kör lite halvstressad de 5 milen! Han fick istället köra in mig i hissen och åka upp några våningar!
Väl inne på förlossningsrummet händer inte så mycket mer, värkarna stannar av och kl.02.00 bestäms det att jag ska få sömntabletter och sova för att på morgonen sätta igång mig som bestämt. När barnmorskan är iväg och hämtar tabletter får jag plötsligt smärtsamma värkar.
Värkarna kommer hela gör ordentligt ont! Så dom små sömntabletter ser jag inte röken av!
Vid 03.30 börjar jag med lustgas, men dra mig baklänges vad skönt det var! Den ena värken hinner inte försvinna innan nästa kommer. Lustgasen är den smärtlindring jag håller mig till resten av förlossningen. Jo förresten en till smärtlindring är S hand som jag håller hårt under hela förlossning och då menar jag verkligen HELA!!!!
05.50 går vattnet, och det med besked! Barnmorskan blir helt nerdränkt av fostervatten, he he! Ett klädbyte på barnmorskan hinner vi alltså med. Allt rullar på bra och vid 07.30 ungefär så trycker lilla C på rejält kan jag säga.
08.42 kommer C ut, bärs ut direkt och får hjälp med andningen. Får sedan följa med barnläkaren ner till neontalavd, han mår bara bra men får ligga på en värmemadrass.
Det blir lugnt en 20 min skulle jag tro sen är det dags igen. Jag är ordentligt trött och säger till personalen och S att jag inte orkar mer. Någon vänlig röst frågar snällt -men inte vill du väl ha en bebis kvar i magen? Neeeeeeeej!
Men min ork är nästan slut och det blir inga riktiga krystvärkar och tillslut hör jag läkaren säga ordet sugklocka! Jag tittar på S för att se hans reaktion, men han ser bara så lugn och trygg ut! Det behövdes bara en liten påverkan av sugklockan för att D skulle orka kämpa sig ut!
D fick jag upp på mitt bröst, vilken otrolig lättnad och lycka att det var klart! Där låg jag med med D samtidigt som lilla C var på avd.33 utan oss! Jag ville ju ha båda där!
Plötsligt kommer vår lilla C upp och jag får känna den otroliga känslan att hålla båda, fast mina armar darrar av utmattning. Vi klarade det!!!!!!!!
Vi blev kvar i nästan 3 veckor på sjukhuset med gulsot och amningsproblem! Nu har som sagt hela sommaren gått och de har hunnit blivit 3 mån.
Fram till v.18 var det en helt vanlig graviditet med mycket illamående och enorm trötthet. Beskedet vid ultraljudet kom som en chock(positiv), vi blev stumma i flera dagar. Eftersom läkarna trodde att det var enäggstvillingar så ville de att vi skulle göra ultraljud varannan vecka för att följa C&Ds tillväxt. I vecka 32 skulle vi åka in på ett UL som vanligt men undersöktes där pga av en blödning och blev inlagd med order att ligga still i sängen. Efter det blev jag kvar på sjukhuset förutom ett par permisar. Den här tiden var jobbig. Jag blev väldigt stor, svullen av vätska, kunde ej sova, bortdomnade händer, åkte rullstol ner till cafeterian(som tjänade mycket pengar på mig under den här tiden) för att jag fick sammandragningar för minsta lilla, spräckte 100 kilos gränsen(ja de e sant) och njöt av att veta att två små bebisar låg i min mage!
Torsdagen den 14 maj fick vi beskedet att har det inte satt igång av sig självt(jag var öppen 2cm då) skulle jag sättas igång på måndag morgon. På lördagen kände jag lite oro i kroppen, jag och S bestämde att han skulle vara kvar hos mig från och med nu. Vi fick ett eget rum och jag hade lite förvärkar på natten till söndag. På söndagen var Mamma och Pappa och hälsade på mig, när vi satt i cafet och fikade fick jag några rejäla förvärkar. Jag gick ner dit för nu ville jag att det skulle sätta igång. Dagen gick och det blev inge mer. Kvällen kom och vi visste att morgonen därpå skulle våra två små äntligen ut!
Vid 10 på kvällen börjar det komma värkar som kändes rätt bra och vi ringer på barnmorska som sätter CTG. Allt bra men värkarna kommer all oftare. Barnmorskan känner lite där nere och konstaterar att jag har öppnat mig till 3cm. Det bestäms att vi ska upp till förlossningen, så S och barnmorskan kör upp mig i min säng vid midnatt. Det blev inte mer dramatiskt än så när vi skulle till BB. Hade föreställt mig att vattnet går och vi sätter och i bilen och S kör lite halvstressad de 5 milen! Han fick istället köra in mig i hissen och åka upp några våningar!
Väl inne på förlossningsrummet händer inte så mycket mer, värkarna stannar av och kl.02.00 bestäms det att jag ska få sömntabletter och sova för att på morgonen sätta igång mig som bestämt. När barnmorskan är iväg och hämtar tabletter får jag plötsligt smärtsamma värkar.
Värkarna kommer hela gör ordentligt ont! Så dom små sömntabletter ser jag inte röken av!
Vid 03.30 börjar jag med lustgas, men dra mig baklänges vad skönt det var! Den ena värken hinner inte försvinna innan nästa kommer. Lustgasen är den smärtlindring jag håller mig till resten av förlossningen. Jo förresten en till smärtlindring är S hand som jag håller hårt under hela förlossning och då menar jag verkligen HELA!!!!
05.50 går vattnet, och det med besked! Barnmorskan blir helt nerdränkt av fostervatten, he he! Ett klädbyte på barnmorskan hinner vi alltså med. Allt rullar på bra och vid 07.30 ungefär så trycker lilla C på rejält kan jag säga.
08.42 kommer C ut, bärs ut direkt och får hjälp med andningen. Får sedan följa med barnläkaren ner till neontalavd, han mår bara bra men får ligga på en värmemadrass.
Det blir lugnt en 20 min skulle jag tro sen är det dags igen. Jag är ordentligt trött och säger till personalen och S att jag inte orkar mer. Någon vänlig röst frågar snällt -men inte vill du väl ha en bebis kvar i magen? Neeeeeeeej!
Men min ork är nästan slut och det blir inga riktiga krystvärkar och tillslut hör jag läkaren säga ordet sugklocka! Jag tittar på S för att se hans reaktion, men han ser bara så lugn och trygg ut! Det behövdes bara en liten påverkan av sugklockan för att D skulle orka kämpa sig ut!
D fick jag upp på mitt bröst, vilken otrolig lättnad och lycka att det var klart! Där låg jag med med D samtidigt som lilla C var på avd.33 utan oss! Jag ville ju ha båda där!
Plötsligt kommer vår lilla C upp och jag får känna den otroliga känslan att hålla båda, fast mina armar darrar av utmattning. Vi klarade det!!!!!!!!
Vi blev kvar i nästan 3 veckor på sjukhuset med gulsot och amningsproblem! Nu har som sagt hela sommaren gått och de har hunnit blivit 3 mån.
I morgon smäller det!
Här i Dalarna vid Siljan lever jag med min älskade och våra två små pojkar. Efter 12 år tillsammans slog vi på stort och blev med en bebis trodde vi, men vid ultraljudet i V.18 såg vi två små bebisar! Så den 18 maj i år föddes C & D i vecka 36. Idag är de 13 veckor gamla och det är dags för deras far att börja jobba igen. I morgon blir det bara vi 3 efter en helt underbar sommar tillsammans med pappa. Det här känns som en ny utmaning men är säker på att det kommer gå bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
